Sliperiet 1972

Under slutet av 60-talet var virkestillgången begränsad. Trots detta beslutade Utansjö Cellulosa AB styrelse år 1970 om utökning av produktionen. Ett sliperi skulle byggas bredvid sulfitfabriken. Samtidigt med denna nybyggnad skulle sulfitfabriken moderniseras.

Pålning för den nya fabriken. I bakgrunden Egnahemsområdet vid Röda raden.
Pålning för den nya fabriken. I bakgrunden Egnahemsområdet vid Röda raden.
Pålning för den nya fabriken.

De mest omoderna delarna i sulfitfabriken som renseri, tork och balhantering skulle ersättas med en automatiserad anläggning. Skiftgången utökades också 1974 till storhelgsdrift med fem skiftlag.

Varför Arendt Versteegh ville satsa på ett sliperi är inte helt klarlagt. En teori är är att detta skulle vara första steget i en anläggning för tillverkning av tidningspapper eller annat trähaltigt papper som var lämpligt för trycksaker. Med den teknik som användes i början av 1970-talet var det slip- och sulfitmassa som behövdes för sådana papperskvalitéer.

Vad som talar mot denna teori är ett uttalande som gjordes om att sulfitfabriken skulle läggas ned inom fem år. Genom att ersätta sulfitmassa med slipmassa ville Versteegh kanske göra en samordning med Graningeverkens vattenkraft.

I mars 1972 startades i Utansjö världens första fabrik för produktion av flingtorkad magnefitmassa. Den nya slipfabriken startade i juni samma år. Av vad som angavs vara miljövårdsskäl började nu en ombyggnad av sulfitfabriken som omfattade indunstning- och lutförbränningspanna.

Ombyggnaden pågick nästan hela första halvan av 70-talet. Under åren 1970-1974 investerades för 115 miljoner kronor i bruket. För detta fick man ny vedgård, massamagasin, utlastningsanordning och kajer.

 

Utansjö Cellulosa AB ägdes vid denna tidpunkt helt av Graningeverken och beslut fattades 1973 om namnändring. I fortsättningen skulle det heta Graningeverkens AB Utansjö Bruk.

Under 1972 togs träsliperiet och en del andra anläggningar i drift. Slipmassan man tillverkade blev väl mottagen av marknaden och produktionstakten kom upp i 60 000 ton per år.

På grund av det stora lager man byggt upp under tidigare år bromsades tillverkningen avsiktligt under den första halvan av 1973. Vid halvårsskiftet togs blekeri och sliperi i bruk. Både den oblekta och mekaniska massan var kvalitetsmässigt väl i nivå med ställda förväntningar.